» "I wake pies and make the dead."
Nämnde igår att jag börjat plöja mig igenom lite nya serier, och jag har nu nått slutet på första säsongen av den ena. Så, jag tänkte att jag skulle ta och berätta lite om den, nu när jag fått lite kött på benen. Det är nog faktiskt lika bra att dyka rakt in, för det finns ändå inte något som skulle kunna förbereda er läsare på det här.
ABC's Pushing Daisies handlar om Ned; en pajmakare som kan väcka döda genom att röra dem. Om han rör dem igen, dör de för gott, och om han inte rört dem igen inom en minut, dör någon annan i deras ställe. Denna kraft använder han för att, med hjälp av en privatdeckare, lösa mordgåtor genom att väcka offrena för att fråga om deras mördare. Allt funkar kanonbra, fram tills det att Ned väcker sin stora ungdomsförälskelse - och sen inte riktigt har kraften att lämna henne igen. Allt återgår till det normala, men med den lilla detaljen att han nu måste umgås med sitt livs kärlek varje dag utan att någonsin kunna röra henne.
Okej. Wow. Om jag bara hade kunnat spela in reaktionen hos alla jag har berättat om den här serien för. Obetalbart. Faktumet som kvarstår dock, är att det här är ungefär den underbart sötaste serien jag haft nöjet att se och jag talar för många när jag säger att det är en tragedi att den bara fick två säsonger. Mycket av crediten ska gå till Lee Pace (mitt livs kärlek som tyvärr aldrig kommer känna detsamma så länge jag inte bytar kön) som är så galet vill-nypa-dig-i-kinderna-adorable som Ned the Piemaker och hans totala motpart, kompanjonen Emerson Cod (Chi McBride) som lyfter hela serien.
Kanske inte var den bästa idén, att börja med en ny serie så där en vecka innan skolstart, men tror nog jag kommer undan då den bara har 22 avsnitt sammanlagt. Dessutom har jag nu en återuppväckt (haha) passion för pajbakande. Så det kan bli.
» Kommentera
» Mellandags-TV > Mellandags-REA
En av mina favoritsaker med jultider är hur det fullkomligt sprutar med bra filmer före julafton, i mellandagarna och ända in i januari. Det är nästan som om de olika kanalerna tävlar om min uppmärksamhet och jag älskar det.
Bara den här veckan visas, bland annat:
- Pirates of the Carribbean 1,3 och 4 på femman
- Octopussy en sen kväll på fyran
- Komedier som Get Him to the Greek och Hangover
- Romatiska komedier, bl.a. Notting Hill och What Happens In Vegas
- Lördagsbio: Captain America (!!!!!!!)
- Söndagsbio: Ocean's 12
Som sagt. Det blir mycket tv de kommande dagarna. Nästan så jag inte hinner gå och se the Hobbit igen. Men bara nästan.
» The Hobbit II - Desolation of Smaug och en Hyllning till Tolkien
Mitt plötsliga fall av MIA i går kväll har denna gång en ypperligt bra förklaring. Åkte nämligen upp (som den trogne vän jag är) till Göteborg för fem-visingen av The Hobbit II tillsammans med min Chalmerist till vän, Anna. 155 kronor för en biljett svider rejält, även om det ger en två och en halv timme Middle Earth i HFR och 3D, men måste säga att denna gång var det helt klart värt det. Gick in med höga förväntningar, kom ut med översvallande känslor, ett leende på läpparna och tårar som hotade med att falla eftersom hur mycket hopp filmen än gav mig har jag läst boken och vet att lyckan kommer vara kort. Väntar med skräckblandad förtjusning på sista filmen - vill bara ha mer mer mer.
Jag älskade filmen. Middle Earth har vart mitt andra hem sedan jag var ungefär sju år gammal och mina föräldrar satte igång hörboken Bilbo - En Hobbits Äventyr på vår bilresa upp till alperna. Nästa år radioteaterns inspelning av Sagan om Ringen (ett mästerverk, har verkligen inga ord för den. Lyssna.) och kort därefter första filmen i Trilogin. Efter att ha lärt mig alla repliker utantill vid nio års ålder har min kärlek för Tolkiens två största verk hållt sig vid liv i snart 13 år. Den är efter i går lika stark som, om inte starkare än, någonsin.
obs! mild spoilervarning i det här stycket.
Fantastiska skådespelarinsatser - gillade speciellt Lee Paces Thranduril, Richard Armitage i rollen som Thorin och jag är ganska så säker på att Martin Freeman sattes på denna jord bara för att spela Bilbo. Ett kärt återseende med Legolas (min stora kärlek som elvaåring) vilket länkade ihop Hobbit-trilogin med Sagan om Ringen bra - när det där skämtet om Gimli kom tuggade jag nästan fradga. Härlig interaction mellan Sherlock och Watson, eller som de numera heter, Smaug och Bilbo. Underbara Evangeline Lilly fick en mer betydande roll som Tauriel vilket var nytt och en av mina favoritdelar. Det enda negativa jag har att säga var att sista fighten i Ensamma Berget var lite väl lång och att jag hellre velat ha ett lite mera utplanerat slut. Hade väntat mig en riktigt bra cliffhanger och fick istället ett mer abrupt "meh"-slut. Annars har jag bara goda saker att säga om filmen. Så fruktansvärt bra.
Vill se den igen. Och igen och igen och igen.
» Francophile
Kommer ni ihåg när jag var i Stockholm sist? Knappt jag heller, men vill minnas att jag efteråt berättade om vår bakisdag utan bakfylla där jag och Anna låg i horisontalläge en hel dag och kollade oss igenom några filmer med diverse kvalitet och genre. En sak hade de dock gemensamt; alla tre filmerna innehöll en Franco-bror. Har en väldigt svag punkt för Dave Franco och har varit fullkomligt förälskad i hans äldre bror, James, sen jag såg 127 Timmar för något år sedan. Vill skapa en egen James Franco-kategori. Lovar att inte skapa en James Franco-kategori. I alla fall. We were in for a treat this day, om man säger så.
Now You See Me | Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Isla Fisher och Dave Franco
En bokstavligt talat magisk thriller om fyra amatörtrollkarar som kallas samman och tillsammans verkar som en nutidens Robin Hood då de rånar banker och rika affärsmän och låter pengarna regna över sin publik. FBI blandas snabbt in och man får följa med på en jakt där den som tror han ligger steget före egentligen ligger två steg efter och där mer än skenet bedrar...
Trots blandad kritik blev filmen en publiksuccé, vilket är fullt förståeligt. Jag älskade den här filmen. Köpte den på blu-ray för att visa mina föräldrar idag, så bra var den. Brukar egentligen hata thrillers (vilket möjligtvis beror på att de thrillers jag sett är typ filmatiserade John Grisham-romaner) men fastnade direkt för denna. Väldigt bra skådespelande med kända ansikten; från Morgan Freeman till underbara Inglorious-Shosanna, och låt oss för all del inte glömma Mark Ruffalo. Är det bara jag eller börjar det bli varmt här inne?
Verdict: Se den! Passar hela (någorlunda vuxna) familjen.
21 Jump Street | Channing Tatum, Jonah Hill, Dave Franco
Superamerikansk actionkomedi baserad på serien med samma namn och bättre utförande. Handlar om de två sämsta poliserna på norra halvklotet (mer eller mindre) som får i uppdrag att jobba undercover på en skola för att senare leta sig fram till ett drognäste. Som det mesta med Jonah Hill i eftertexten är filmen halvt urflippad den största delen av tiden, och totalflippad resten. Tycker ändå den är superkul, fylld med den där typiska ungdomshumorn som för det mesta är vulgärt osmaklig.
Verdict: Kul film att se med kompisgänget. Icke för pryda, pensionärer eller barn.
This Is The End | Seth Rogen, Jonah Hill, James Franco och typ alla kändisar du hört talas om.
Pineapple Express möter apokalypsen i ännu en av de där Jonah Hill-flippade filmerna som jag tydligen drogs till denna dag. Samma lite smaklösa humor med en mörk twist då jorden går under mitt under James Francos kändisfest. Alla kändisar spelar sig själva och de som är "goda" strålas upp i himlen medan de andra blir kvar på jorden eller uppslukade av marken. Kvar i James hus är Seth Rogen, Jonah Hill, James och tre till och tillsammans kämpar de för att överleva.
Helt galen film det här med, så klart. Har en känsla att de flesta över 35 hade hatat att se den, men såg den tillsammans med mina vänner i Florida och gillar att visa den för de i min ålder och med min humor här hemma.
Verdict; Se den om du gillar Pineapple Express och andra Seth Rogen-klingande filmer. Se inte den om du inte hade tänkt se 21 Jump Street.
» Lest we forget; om historiepojkarna, de Döda Poeternas söner.
Har ni också ett gäng filmer som ni kan se om och om igen utan att tröttna? Ni har sett dem tiotals gånger, ni kan replikerna utantill och sjunger med till varenda ton i soundtracket? Då har vi något gemensamt! Tyvärr går det väl ibland överstyr för mig och slutar med att jag blir så passionerat förälskad i en bok/film/låt/bild att resten av mitt liv stannar av och hela min värld börjar snurra runt denna sak istället, men ni förstår ändå grejen. Har några filmer som jag känner såhär för, t.ex. Döda Poeters Sällskap, The Breakfast Club, Love Actually, Sagan om Ringen och 007:Skyfall (för att nämna några...). Ikväll kunde jag lägga till en ny film på denna långa, om än random, lista: The History Boys.
Som en Döda Poeters lillebror handlar The History Boys om en uppsättning unga pojkar som står med en fot på tröskeln till De Stora Universiteten. Som i Döda Poeters Sällskap är pojkarna smarta, rentav briljanta och spås alla lysande karriärer. Den gamle, traditionsenliga rektorn finns där, såsom den unge och kontroversiella läraren som ska revolutionera ungdomarnas tänkande. Pojkarna utvecklas, deras ögon öppnas på nytt, och så klart finns den lilla plot-twisten med på slutet för den som var orolig.
Då Döda Poeters Sällskap är i det närmaste perfekt när det kommer till karaktärer och karaktärsutveckling, manus, kontinuitet och utförande är The History Boys om möjligt lite mer random och kan ibland kännas lite abstrakt och stillastående, om man ska vara petig. Bör även nämnas att History Boys hanterar, och tar lite för lätt på, ämnen som pedofili och lärare/elev-förhållanden så en trigger-warning för de som upplever sådant triggande.
Varför gillade jag den här filmen så mycket att den landade på den ärofyllda Listan med stort L, då? Kort och gott, den har ingredienserna som krävs. En ung, kvick och småspydig dialog som är lättciterad, spännande (tyvärr inte så djupa) karaktärer, underbara skådespelare (Papa Dursley! Snyggingen i Mamma Mia! James Corden!) och Oxbridge-skolor.
Vet inte om den finns på Nexflix eller att hyra här i Sverige men är väl ganska så säker att 90% av mina läsare laddar ner på en daglig basis så ni har egentligen ingen ursäkt: Go watch!
» It is a truth universally acknowledged.....
....that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.
Så lyder de första orden i ett av Jane Austens stora mästerverk, romanen Stolthet och Fördom. Det är också öppningsfrasen i den youtube-baserade webb-serien The Lizzie Bennet Diaries, en moderniserad version av fru Austens original. I The Lizzie Bennet Diaries - förkortat LBD - följer vi en tvåtusentalets Lizzie Bennet och hennes videoblogg där hon berättar om sin moders galna matchmaking-klubb, sina systrars upptåg och - såklart - familjens nya bekanta; supertrevlige Bing och den högdragne William.
Serien består av 100 korta avsnitt, har ett kul upplägg och är otroligt välgjord. Moderna versioner av gamla klassiker tenderar vanligtvis att vara ogenomtänkta och hålla en sämre kvalitet. Jag blev dock glatt överraskad av den här serien; skaparna Hank Green och Bernie Su har lyckats blanda in rikligt med mer moderna element i historien samtidigt som de lyckas hålla sig nära förlagan - allt detta utan att det hela känns orealistiskt. Eller vad sägs om Mr Bingleys asiatiska alter ego Bing Lee och hans kompis William Darcy, VD för Pemberly Digital?
Om du, som jag, är ett superfan av Jane Austens underbara böcker, tycker att Stolthet och Fördom med Keira Knightley är den finaste filmen någonsin, eller bara har lite tid att döda men inte orkar med gamla dammiga klassiker, rekomenderar jag starkt att kolla in LBD. Slänger in första avsnittet här och om det faller er i smaken så ligger en länk till hela listan med avsnitt under videon. Have fun!
Love, Anna xxx