United States of Anna

On a scale from one to Dylan Sprouse, how good are you at handling awkward situations?

 

De som hållit sig väl uppdaterad i kändisvärlden de senaste dagarna har säkerligen läst om nästa disneystjärna som satt sig i klistret, denna gång på grund av läckta "nakenbilder" (nåja, mer eller mindre). För er som missat detta, en av tvillingarna i Suite Life of Zack and Cody, den där Disney Channel-serien som sändes samtidigt som Hannah Montana, har lyckats få sina halvsuddiga, privata foton utläckta på the world wide web. 

 

Medan de flesta kändisar i hans situation med största sannolikhet hade låtit sin pressansvarige tagit hand om det, försökt tysta ner och täcka över eller på något annat sätt dölja det hela, klarar Dylan Sprouse, 21, det själv med bravur. Med lite hjälp från tvillingen Cole, så klart.

 

 

 

How the Media Failed Women in 2013 eller en hyllning till feminismens framsteg i dagens samhälle och en väckarklocka som talar om hur mycket som fortfarande behöver förbättras. Vi fick fler kvinnliga karaktärer, bättre könsfördelning, mer uppmärksamhet gavs alla starka tjejer där ute. Vi fick också Robin Thicke och hans trallvänliga våldtäkts-låt, manliga politiker som kallade Wendy David labil och psykiskt sjuk och ännu fler manliga politiker som försvarade våldtäkt som något "männen inte kan rå för" och något som "tjejer är skyldiga till eftersom de klär sig för utmanande eller dricker för mycket". 

 

Ett litet steg framåt på en lång väg.

OS 2012 i London är ett av de sportevenemang jag för alltid kommer att minnas. Det var klass, still, välorganiserat och man bara sögs in i hela festen. Då jag också besökte tävlingarna själv för att sitta på läktaren vid OS-finalen i dressyr, kan jag med förstahandserfarenhet också säga att hela evenemanget var otroligt väl ordnat och att det var ett nöje att besöka tävlingarna. Och vilka tävlingar det var sen - jag kommer ihåg hur varje tävlingsgren plötsligt blev intressant och hur jag satt som klistrad framför tv'n. 

 

En av de där grenarna som blev så kul att kolla på var simhopp. Kommer väl ihåg hur hela den kvinnliga populationen (samt delar av den manliga, säkerligen) hade ett kollektivt meltdown när Tom Daley klättrade upp på svikten och hoppade sig till ett brons. Jag förstår alla, Tom är - om än ett år yngre än mig - en fröjd att se på, vare sig han är iförd kavaj eller fem storlekar för små badbyxor. Han är en av dem som stannat kvar i minnet efter att OS-facklan släcktes och även om man inte fått se så mycket av honom i hopptornet har han fått otroligt mycket uppmärksamhet från media världen över enda sen dess. 

 

Trots mycket mediaövervakning har Tom ändå hållit sitt privatliv- ja, privat, helt enkelt - och har inte talat särskilt mycket öppet om relationer och tjejer. I morse bröt han dock tystnaden när han postade en video på sin Youtube-kanal där han berättade om hur han äntligen funnit kärleken, och, det för många överraskande, att det var en man som fått honom på fall.

 

Inte i någon stor tidningsintervju där hans ord kan förvrängas och inte i en presskonferens där han kan bli felciterad, utan i en hemvideo filmad från hans eget sovrum, valde Tom Daley att komma ut som, jag antar att bisexuell skulle vara den rätta etiketten på det om man nu tvunget vill ha ett namn på det. Han är i ett förhållande med en annan kille, och han är lycklig. Inget mer med det. Så klart förstår jag hans tvekan om att komma ut, även om det är 2013 så finns det otroligt många som fortfarande ser ner på folk med annan sexuell läggning än 100% hetero, vilket är otroligt sorgligt men också sant. Som han berättar mot slutet av videon så har inte ens hela hans familj accepterat det, och jag tycker så fruktansvärt synd om honom.

 

Jag blir ändå väldigt glad när folk som är under sån stor press från mediavärlden kommer ut. Det är modigt, och det är ett litet steg mot framtiden och en accepterande värld. Förhoppningsvis kan det också funka som ett stöd för alla där ute som kämpar med samma problem, i brist på bättre ord. Vill egentligen inte kalla det ett problem, för det är absolut inget problem, det som är ett problem är att det är ett problem, om man säger så. Hänger ni med? I alla fall, jag tror och hoppas att det här kan inspirera många unga människor som har det jobbigt till att fortsätta kämpa och aldrig tvivla på sig själv. Mer utstigningar ur garderoben åt folket, gärna från de stora sporter och sammanhang där det är generellt mer oaccepterat med HBTQ-personer för jag tror på fullaste allvar att vägen till ett accepterande samhälle går genom att först av allt acceptera sig själv.

 

Jag heter Anna. Jag har levt hela mitt liv på en gård på landet men identifierar mig mer som en storstadsmänniska. Jag älskar mexikansk mat. Jag tävlar dressyr upp till nationell nivå. Jag tar foton, går på fotbollsmatcher och pluggar latin i väntan på antagningsbeskedet från Göteborgs Universitet. Min favoritstad är New York City. Jag är 50% svensk, 25% färöisk och 25% lankes. Jag har över 100 spellistor på Spotify men lyssnar bara på två. Jag älskar att lära mig språk och min favoritbok är Jane Austens Övertalning. Filmen Döda Poeters Sällskap är en av de viktigaste sakerna som hänt mig. En gång flög jag över till Florida för att träffa två tjejer som jag mött över internet ett halvår tidigare när jag twittrade till en fotbollsspelare. Jag har en katt. Jag brukade ha en hund. Jag bor fortfarande hemma med min familj på gården där jag växte upp. Jag är 20 år och har ingen koll på vuxenlivet, men det är ändå helt ok.