United States of Anna

Tillbringade hela gårdagen i nya lyan i Göteborg. Då männen höll på med de tyngre uppgifterna som att riva väggar och sätta ihop golv, tog jag tag i min kökshylla och oljade samt fyllde den. Har nu fått in alla kokböcker samt lite smått och gott (översta hyllan är reserverad till mina drinkblandningar). Äntligen! 

Hann även ner lite på stan och gick lös på Panduros konstnärshörna innan det bar av hemmåt. Det börjar närma sig! 

Det var några sköna fem minuter vi hade det helt hundfritt i huset. Vår kära, tjocka mops Molly fick igår säga hejdå efter en lång tid av fysiska problem och lite som en tröst fick vår nya hund flytta in. Säg hej till Hexi, en underbar schäfer/amstaff-korsning på 9 månader. 

Nu ska vi bara försöka ändra det här med att min katt försvinner upp i ett träd varje gång hon ser hunden.....

Har spenderat hela dagen med släkten uppe i Göteborg och är nu så trött på julmat att jag vill gråta. Men gott var det! 

 

Årets julnaglar. Lack och pärlor från Ciaté.

 

 

 

 

 

Har i dagarna haft lite upprensning på datorn och en sak som ingår då är att överföra mina RAW-filer till Lightroom och göra dem utskriftsklara. .RAW är ett filformat precis som .JPG men istället för en "färdig bild" får man en mycket större fil där man själv redigerar exponering, kontrast, värme, svärta, osv., osv. Detta gör lättast i Adobe Lightroom och även då det är dyrt och lite svårt i början så är det att föredra för fotografer eftersom slutresultatet oftast blir mycket bättre än en .JPG-bild. 

 

 

Kan inte med ord förklara min kärlek till Made By Mary just nu. Använde hennes recept på saffransbullar i lerkrukor och det var ungefär det godaste jag har ätit. Recept här.

 

Kram!

On a scale from one to Dylan Sprouse, how good are you at handling awkward situations?

 

De som hållit sig väl uppdaterad i kändisvärlden de senaste dagarna har säkerligen läst om nästa disneystjärna som satt sig i klistret, denna gång på grund av läckta "nakenbilder" (nåja, mer eller mindre). För er som missat detta, en av tvillingarna i Suite Life of Zack and Cody, den där Disney Channel-serien som sändes samtidigt som Hannah Montana, har lyckats få sina halvsuddiga, privata foton utläckta på the world wide web. 

 

Medan de flesta kändisar i hans situation med största sannolikhet hade låtit sin pressansvarige tagit hand om det, försökt tysta ner och täcka över eller på något annat sätt dölja det hela, klarar Dylan Sprouse, 21, det själv med bravur. Med lite hjälp från tvillingen Cole, så klart.

 

 

 

 

En av mina favoritsaker med jultider är hur det fullkomligt sprutar med bra filmer före julafton, i mellandagarna och ända in i januari. Det är nästan som om de olika kanalerna tävlar om min uppmärksamhet och jag älskar det.

Bara den här veckan visas, bland annat:

 

• Pirates of the Carribbean 1,3 och 4 på femman
• Octopussy en sen kväll på fyran
• Komedier som Get Him to the Greek och Hangover
• Romatiska komedier, bl.a. Notting Hill och What Happens In Vegas
• Lördagsbio: Captain America (!!!!!!!)
• Söndagsbio: Ocean's 12

Gårdagens inköp till mig själv. Kärat ner mig totalt i Hampton Republic-kläderna och igår blev det en sjal därifrån. På Akademibokhandeln blev det mest julklappsinköp, men införskaffade även denna lilla pärla till mig själv och lägenheten - Things a Woman Should Know About Style. 

 

Nu ska jag bara skriva en önskelista till mig själv också....

Efter att i nästan ett år haft problem med damm och smuts under linsen på min iPhone-kamera har jag äntligen lämnat in den och fått med mig en sprillans ny hem med hjälp av garantin. Hade ju ändå 15 dagar kvar...

Säkerhetskopierade och sparade över alla bilder i morse. Herre gud. Lite mer än 11 månader och jag har tagit 8700 bilder med mobilen. Galet! Måste lära mig att ta bort dåliga och överflödiga foton så jag inte fyller ännu en mobil med onödigt krafs. Har i alla fall en tom mobil som ska tas om hand om nu. Best of luck till mig.

Har även hunnit med lite julshopping idag. Julshopping light. Lite böcker, en filt. En garderobsstomme. Lite sådant. Nästa mål för mig är väl att skriva upp lite listor på vilka som ska få julklappar, vilka presenter som måste köpas och vad som ska kommas på. Massor kvar, men vi har ju ändå hela tio dagar kvar!

Ikväll - The Hobbit I med mamma och pappa så de är väl förberedda när jag tvingar dem att se Desolation of Smaug....

Puss och kram!

Har de senaste veckorna haft problem med att min hy i ansiktet fläckvis har torkat in så mycket att inte ens dagliga dubbeldoser av HTH har hjälpt. Dermatologen mamma rekommenderar Omega 3-fettsyror och en detox och funderar på om det är en allergisk reaktion. Vad det än är så kan det i allafall inte skada att äta lite nyttigheter som sägs vara bra för huden. Börjar därför dagen med yoghurt, valnötter, mörk choklad och hallon. Yum. 

 

För ungefär ett år sedan fick jag nys om en relativt ny hemsida - Printstagram - som lovade att printa ut alla instagram-bilder man önskade i hög kvalitet för en billig peng. Lär nästan för bra för att vara sant men gjorde en chansning och beställde hem en hög från året som gått. Resultatet blev dock över alla förväntningar! 24 matta prints på 5x5 cm damp snabbt ner i min postlåda, snyggt inpackade och med små hjärt-stickers på köpet. 

 

Ett år har gått och Social Print Studio har expanderat rejält. Utöver Printstagram, som dessutom fått en iPhone-app (snart även på Android), finns nu Blueprint för dina Facebook-bilder, Print Studio för dina bilder på datorn/iPhonen samt det nylanserade Print Studio Shop där man kan köpa ramar, ställ och dylikt för att framhäva dina nya bilder på bästa sätt. 

 

Har precis satt mig ner för att klicka hem lite foton till väggen i nya lägenheten, och kanske till och med en kalender....

 

 

Mitt plötsliga fall av MIA i går kväll har denna gång en ypperligt bra förklaring. Åkte nämligen upp (som den trogne vän jag är) till Göteborg för fem-visingen av The Hobbit II tillsammans med min Chalmerist till vän, Anna. 155 kronor för en biljett svider rejält, även om det ger en två och en halv timme Middle Earth i HFR och 3D, men måste säga att denna gång var det helt klart värt det. Gick in med höga förväntningar, kom ut med översvallande känslor, ett leende på läpparna och tårar som hotade med att falla eftersom hur mycket hopp filmen än gav mig har jag läst boken och vet att lyckan kommer vara kort. Väntar med skräckblandad förtjusning på sista filmen - vill bara ha mer mer mer. 

 

Jag älskade filmen. Middle Earth har vart mitt andra hem sedan jag var ungefär sju år gammal och mina föräldrar satte igång hörboken Bilbo - En Hobbits Äventyr på vår bilresa upp till alperna. Nästa år radioteaterns inspelning av Sagan om Ringen (ett mästerverk, har verkligen inga ord för den. Lyssna.) och kort därefter första filmen i Trilogin. Efter att ha lärt mig alla repliker utantill vid nio års ålder har min kärlek för Tolkiens två största verk hållt sig vid liv i snart 13 år. Den är efter i går lika stark som, om inte starkare än, någonsin. 

 

 

Fantastiska skådespelarinsatser - gillade speciellt Lee Paces Thranduril, Richard Armitage i rollen som Thorin och jag är ganska så säker på att Martin Freeman sattes på denna jord bara för att spela Bilbo. Ett kärt återseende med Legolas (min stora kärlek som elvaåring) vilket länkade ihop Hobbit-trilogin med Sagan om Ringen bra - när det där skämtet om Gimli kom tuggade jag nästan fradga. Härlig interaction mellan Sherlock och Watson, eller som de numera heter, Smaug och Bilbo. Underbara Evangeline Lilly fick en mer betydande roll som Tauriel vilket var nytt och en av mina favoritdelar. Det enda negativa jag har att säga var att sista fighten i Ensamma Berget var lite väl lång och att jag hellre velat ha ett lite mera utplanerat slut. Hade väntat mig en riktigt bra cliffhanger och fick istället ett mer abrupt "meh"-slut. Annars har jag bara goda saker att säga om filmen. Så fruktansvärt bra.

 

Vill se den igen. Och igen och igen och igen.

 

 

Var ute i Halmstad för några dagar sen i en desperat jakt på julklappar - detta slutade självklart i ett inköp till mig själv i stället. Dan Browns senaste bok Inferno står nu i bokhyllan och väntar på att läsas. Jag är ju tyvärr av den sorten att jag köper tio nya böcker innan jag läst ut en här hemma (och klagar sedan på att jag inte har något att läsa), men när jag väl plöjer mig igenom den berättar jag för er. Puss och kram!

 

Kommer ni ihåg när jag var i Stockholm sist? Knappt jag heller, men vill minnas att jag efteråt berättade om vår bakisdag utan bakfylla där jag och Anna låg i horisontalläge en hel dag och kollade oss igenom några filmer med diverse kvalitet och genre. En sak hade de dock gemensamt; alla tre filmerna innehöll en Franco-bror. Har en väldigt svag punkt för Dave Franco och har varit fullkomligt förälskad i hans äldre bror, James, sen jag såg 127 Timmar för något år sedan. Vill skapa en egen James Franco-kategori. Lovar att inte skapa en James Franco-kategori. I alla fall. We were in for a treat this day, om man säger så.

 

 

How the Media Failed Women in 2013 eller en hyllning till feminismens framsteg i dagens samhälle och en väckarklocka som talar om hur mycket som fortfarande behöver förbättras. Vi fick fler kvinnliga karaktärer, bättre könsfördelning, mer uppmärksamhet gavs alla starka tjejer där ute. Vi fick också Robin Thicke och hans trallvänliga våldtäkts-låt, manliga politiker som kallade Wendy David labil och psykiskt sjuk och ännu fler manliga politiker som försvarade våldtäkt som något "männen inte kan rå för" och något som "tjejer är skyldiga till eftersom de klär sig för utmanande eller dricker för mycket". 

 

Ett litet steg framåt på en lång väg.

OS 2012 i London är ett av de sportevenemang jag för alltid kommer att minnas. Det var klass, still, välorganiserat och man bara sögs in i hela festen. Då jag också besökte tävlingarna själv för att sitta på läktaren vid OS-finalen i dressyr, kan jag med förstahandserfarenhet också säga att hela evenemanget var otroligt väl ordnat och att det var ett nöje att besöka tävlingarna. Och vilka tävlingar det var sen - jag kommer ihåg hur varje tävlingsgren plötsligt blev intressant och hur jag satt som klistrad framför tv'n. 

 

En av de där grenarna som blev så kul att kolla på var simhopp. Kommer väl ihåg hur hela den kvinnliga populationen (samt delar av den manliga, säkerligen) hade ett kollektivt meltdown när Tom Daley klättrade upp på svikten och hoppade sig till ett brons. Jag förstår alla, Tom är - om än ett år yngre än mig - en fröjd att se på, vare sig han är iförd kavaj eller fem storlekar för små badbyxor. Han är en av dem som stannat kvar i minnet efter att OS-facklan släcktes och även om man inte fått se så mycket av honom i hopptornet har han fått otroligt mycket uppmärksamhet från media världen över enda sen dess. 

 

Trots mycket mediaövervakning har Tom ändå hållit sitt privatliv- ja, privat, helt enkelt - och har inte talat särskilt mycket öppet om relationer och tjejer. I morse bröt han dock tystnaden när han postade en video på sin Youtube-kanal där han berättade om hur han äntligen funnit kärleken, och, det för många överraskande, att det var en man som fått honom på fall.

 

Inte i någon stor tidningsintervju där hans ord kan förvrängas och inte i en presskonferens där han kan bli felciterad, utan i en hemvideo filmad från hans eget sovrum, valde Tom Daley att komma ut som, jag antar att bisexuell skulle vara den rätta etiketten på det om man nu tvunget vill ha ett namn på det. Han är i ett förhållande med en annan kille, och han är lycklig. Inget mer med det. Så klart förstår jag hans tvekan om att komma ut, även om det är 2013 så finns det otroligt många som fortfarande ser ner på folk med annan sexuell läggning än 100% hetero, vilket är otroligt sorgligt men också sant. Som han berättar mot slutet av videon så har inte ens hela hans familj accepterat det, och jag tycker så fruktansvärt synd om honom.

 

Jag blir ändå väldigt glad när folk som är under sån stor press från mediavärlden kommer ut. Det är modigt, och det är ett litet steg mot framtiden och en accepterande värld. Förhoppningsvis kan det också funka som ett stöd för alla där ute som kämpar med samma problem, i brist på bättre ord. Vill egentligen inte kalla det ett problem, för det är absolut inget problem, det som är ett problem är att det är ett problem, om man säger så. Hänger ni med? I alla fall, jag tror och hoppas att det här kan inspirera många unga människor som har det jobbigt till att fortsätta kämpa och aldrig tvivla på sig själv. Mer utstigningar ur garderoben åt folket, gärna från de stora sporter och sammanhang där det är generellt mer oaccepterat med HBTQ-personer för jag tror på fullaste allvar att vägen till ett accepterande samhälle går genom att först av allt acceptera sig själv.

Det där med att öppna luckor varje dag i december och hitta en liten överraskning slutade väl ungefär för tio år sedan för mig. Förutom en chokladkalender lite då och då såklart, de åren då jag kände mig lite äventyrlig och villig att magpumpa min hund som tyckte det var ytterst spännande. Det har inte blivit något på länge dock, men när jag var uppe i stockholm senast fick jag syn på min dröm och var helt enkelt tvungen att köpa. 

 

Låt mig presentera: Ciaté's Mini Mani Month adventskalender! 

 

Ett nytt minilack per dag från en av mina favoriter, roliga Ciaté. Ser så fram emot att kunna göra nya små manikyrer med alla de här godbitarna.