United States of Anna

Och så, till ljudet av Jan Malmsjös ”Ring, klocka ring!”, med hundratals fyrverkerier i bakgrunden och sprittande av champagne, sa vi till slut Hej Då till 2013. Två-tusen-tretton. Det år som kom att bli det bästa i mitt liv hittills. Jessica påpekade att man alltid säger så, att det senaste året alltid varit det bästa, vilket säkert också stämmer. Jag måste då säga att för mig blir 2013, i alla fall, väldigt svårt att toppa.

Det har inte varit en dans på rosor; som för alla andra har det här året haft många dåliga sidor med privata problem, krossade hjärtan och tunga farväl. Jag måste dock säga att med allt som hände, alla resor jag gjorde, de nya vännerna jag träffade och de nya upplevelserna jag samlade på mig, så har jag nästan bara fantastiskt bra minnen från de senaste 365 dagarna. Vad är det då som varit så himla bra då?

Alla resor

Vilket reseår det har varit! Med ett helt år fritt från skola hade jag fria tyglar med vart och när jag ville åka, vilket jag försökte göra det mesta av. En snabbvisit med David i Newcastle, England kickstartade januari och den resan bjöd bland annat på HMV's stora utförsäljning och Bayerns nya kontrakt med Pep Guardiola. Och det där med att vi blev fast i London i 36 timmar på grund av fem centimeter snö.

I februari bar det, tillsammans med pappa, av till Tanzania för 10 dagars foto-safari med Serkan Günes. Vilken upplevelse! Knöt nya kontakter, hade galet kul och tog såklart en hel hög med underbara foton. Bara någon vecka efter hemkomst tog jag och Anna vårt pick och pack och drog till München i tre månader, men mer om det lite längre ner – den delen av mitt liv förtjänar ett eget avsnitt.

Det känns som jag tillbringade hela juni på ett flygplan. Satt den månaden på åtta flyg och sju tåg och var beredd att aldrig mer göra en endaste resa när månaden nådde sitt slut. Kortbesök i Paris, Köpenhamn och Oslo för att visa Antonio lite mer av våra Europeiska pärlor följdes av två dagars vila och återhämtning. Nästa land på schemat – USA! Efter att ett halvår tidigare lärt känna de två bästa kompisarna tillika fotbollsfansen Sara och Anita över twitter var det dags att ta skuttet över Atlanten för att äntligen träffa dem ”in real life”. Lika läskigt som galet, men oj vad bra det blev! Hade en helt underbar vecka hemma hos både Sara och Anita och hann med både bio, Harry Potter-parken och Victoria's Secret-rea.

Sista etappen i juni: Barcelona med familjen. Tillbringade fyra dagar i den Katalanska huvudstaden och trippen förgylldes av höjdpunkter såsom besök på Camp Nou, tur i La Sagrada Familia och maskeradbal.

Sen fick jag åtminstone en månads ledighet (som fylldes av jobb) innan det bar av till.... dun dun dun dun- en månad it Paris, kärlekens huvudstad! Franskaplugg på Sorbonne och mops-promenader i Tuileries-trädgårdarna samt mamma-dotter-shoppingturer på Galeries Lafayette och Abercrombie & Fitch var mitt augusti, åh så bra det var. Efter det så har jag faktiskt hållit mig hemma större delen av hösten och vintern, förutom små avstickare till Dublin och Montpellier, och två fotbollsresor till Stockholm. Känns nästan skönt att jag bara har en resa inplanerad i år, i augusti. Och de där fyra konserterna som också ska åkas till, så klart.

München

Som ni nog redan vet, bodde jag och Anna tre månader i ölets och weißwurstens (och numera även fotbollens) huvudstad. Det som egentligen var tänkt som två månaders studier på Goethe Institutet förlängdes snart till även till en tredje månad i maj då vi båda blev så handlöst förälskade i staden. Halva dagar tillbringades i Institutets lokaler med tyskalektioner, resten av tiden med nya vänner från hela världen, på upptäcktsfärd i Münchens alla hörn, på pubar för att kolla fotboll och ensamma hemma i lägenheten. Vi hann med två turer till Salzburg och en till Freiburg. Vi hann med att gå på öppna fotbollsträningar och flirta med Bastian Schweinsteiger. Vi hann med att besöka stadens båda IKEA efter att ha slagit sönder en liten ljushållare i badrummet. Och vi hann med att se Bayern München vinna en Trippel och slå alla rekord.

München var utan tvekan en av de absolut bästa tiderna i mitt liv. Kommer ihåg hur jag gick runt i en typ av lyckobubbla hela de två första månaderna där jag bara var otroligt lycklig hela tiden. Har så mycket kärlek för den här staden, för människorna och byggnaderna, för Monopterosen i Englischer Garten och för fotbollslaget FC Bayern München. Jag är så fruktansvärt glad att jag fick möjligheten att uppleva allt det här som kom att bli några av de bästa månaderna i mitt liv.

Paris

Redan innan jag och Anna gav oss av till Tyskland så hade jag bokat in en månads franskakurs i kärlekens huvudstad – Paris – i augusti. Sorbonne väntade mig med sina gammeldags lokaler, något skrämmande lärare och fantastiska rykte. Jag ska inte ljuga och säga att det hela gick lika problemfritt och lekande lätt som i München. Kurserna var helt på franska och, för mig, löjligt svåra, åtminstone till en början. Min provångest kom tillbaka trots beta-blockande tabletter. Klasskompisarna hade mer eget liv och mindre lust för nya vänner – och den här gången hade jag inte en bästa kompis vid min sida, i varje fall inte fysiskt.

Men Paris är trots allt Paris, med sina underbara byggnader och härliga atmosfär. Mina föräldrar kom på besök flera gånger och jag och mamma gick på shopping sprees och fina restauranger. Jag och Géry gick på promenader med mopsen Lola i de stora parkerna. Och framför allt, jag lärde mig en hel massa ny franska. Trots den svåra gruppen, höga tempot och de många kraven avslutade jag kursen med flaggan i topp och utan att ångra något åkte jag hem till trygga Sverige igen.

Sportåret 2013

När jag träffar nya människor och ska berätta lite om mig själv, får jag oftast svaret: ”Oj, du verkar som en riktigt sportig tjej!”. Jag är ungefär världens lataste människa. Jag älskar att kolla på sport, parkerad framför tv'n eller en stream på datorn. Fotboll, hästsport, friidrott, simhopp och konståkning går alltid ner för mig. Den enda regelbundna träningen jag får är dock när jag rider (vilket även det har blivit mer och mer sporadiskt de senaste veckorna i vinterkylan). Nåväl, utövare eller ej, mitt sportår 2013 har varit fantastiskt och bidragit mycket till varför detta år blivit så himla bra.

• Jag började tävla Medelsvår A igen, två veckor efter mer än ett års uppehåll från hästryggen. Det kändes grymt. Har utvecklats jättemycket nu i höst, tävlat nationellt igen och har stora planer för framtiden

• Konståkning blev plötsligt kul och jag fick mina tre favoriter ganska direkt: Tatiana Volosozhar , Maxim Trankov och Florent Amodio. Att det sen visade sig att Tatiana och Maxim råkade vara bäst i världen var en skön bonus.

• Det som var mest utmärkande detta sportåret för mig är kanske inte så förvånande det där fotbollslaget från sydtyskland. Bundesliga, Tyska Cupen, Champions League, UEFA Super Cup och Club World Cup. Fem pokaler. Tre förluster på ett helt kalenderår. Ett kärt farväl till Jupp Heynckes och Mario Gomez. Hej till Pep Guardiola, Mario Götze och Thiago Alcantara. Vi vann fler pokaler än vi förlorade matcher. Jag älskar det här laget så mycket.

Tunga farväl

Det här med att säga hej då är alltid jobbigt. I september tog vi till slut beslutet att avliva vår älskade nakenhund, Harry, efter elva år av ändlös kärlek och lycka. Hjärtfel och cushing är hemska sjukdomar, men vi fick ett helt halvår mer än vad vi trodde tillsammans och när han somnade på min säng, i mitt knä, täckt av sin favoritfilt var han ändå lycklig. Saknar honom varje dag.

Nu i december tog vi även farväl av mopsen Molly som bott med oss i något år eller två. Även det beslutet var tungt, men nödvändigt. Är säker på att både Molly och Harry är lyckliga nu, någonstans uppe i himlen.

Nytt Blod

I juli när jag satt där ute på laboratoriet och analyserade blodprov dumpade Mia en liten krabat som skulle omplaceras i mitt knä för den behövde ”umgås”. Två veckor senare hade hela familjen fallit handlöst för katten Stiles. Under hela hösten har hon varit vid min sida och lyst upp mina dagar och lever nu som inne/ute-katt och somnar i min säng varje kväll.

Bara häromdagen, som ni säkert läst här på bloggen, kom en ny omplaceringshund in på kliniken. Än en gång föll familjen handlöst och vi är nu stolta ägare till amstaff/schäferkorsningen Hexi. En helt underbar hund som bara är nio månader som redan vet sina gränser och vaktar som en gud.

All in all...

Sammanfattningsvis, ett riktigt bra år. En tung höst vägdes upp av många och roliga resor, fantastiska sportevenemang och en massa kärlek. Har flera gånger sagt att 2013 alltid kommer bli svårslaget, men vad är livet utan en utmaning?

Bring it on, 2014.